Om att läsa mig.

Jag har en ny blogg om ni vill följa med mig
den heter My heart is a drummer.

.

Jag är i det illla illa landet, i den illa illa staden, i det illa lilla huset, men de små små möblerna.
Allt är något förvirrat, jag försöker organisera mig själv, min samtid, mitt rum och alla mina kläder (hej ångest). Sedan planerar vi storslaga nya äventyr, med de äventyren så kommer det så klart en ny bloggsida.
Behöver några mellan landingsdagar. Sedan återkommer jag.

Ungefär så.

Sissta dagen i London.

Jag har haft en super fin sista dag med värld familjen, London regn, flygit drake, jag testadde den jag köpte förre helgen. Den var fantastisk tills den gick sönder. Dumt. Ätit massa mat, packa väskor, och shoppat upp min sista lön. Tjoho!

Hej då London. Hej nya äventyr!

När det man upplever blir til glittrande bokmärken i minnet.

Ibland de finaste ögonblicken i London.

• Första gången vi är på KOKO och de känns som de spelar bra musik. Allt känns storslaget, cluben, London med speciellt jag och sofie. Sedan pojken med brun snelugg som var så där ruskigt söt som knappt fattade min dåliga engelska men ändå tog min hand drog mig ur det stora dans golvet till en kalla trotoar i början av september.

• O och jag på hans rum och han säger att jag är den bästa aupiren någonsin. Allt var nytt, det var oktober och hösten hadde ännu inte hunnit bygga bo i mig.
• När vi dansar med en pojke som ser ut som paul i beatels. Och en söt man ger sofie sitt paraply för det rengar så himla mycket.
• När två pojkar vi aldrig träffat förut körde oss hem ifrån en club klockan halv 4 på natten.
  
• När vi ska ut i östa London, och av en händelse går för bi en ukelle affär. Vi tränger oss in, det luktar mulled wine. Basisen har mustach och ler stort. Det är bra musik och det känns som vi är på en hemma fest. Så fint var det (flera månader efter skulle det visa sig att bandet hette allo darling och skulle bli en av våra storsta cd skivs gudar, livet är bra knasigt)
• När jag mötte upp mamma och pappa på en pub i London. Och jag kände mig vuxen, men hadde saknat dem så galet mycket.
  
• När jag och sofie dansade på cluben come out 2 night. Och började prata med en tjej som var dj som visade sig vara kommpis med en annan dj som var svensk, som visade sig ha en kommpis med utsvänga jens och skejt skor. Och vi visste inte det då. Men det kvällen träffade vi en mycket fin pojke vid namn Elliot. Han skulle bli en av våra finaste vänner och som en storebror i storstaden.
• När vi träffade siri på ett trångt dans golv och inte fattade att hon var svensk. för ens vi var på toa. Fina siri!
  
• Första gången jag såg allo darling live och ville sprängas av lycka
• När sofie gav mig diana kameran.
• När jag och sofie hadde middag på min balkång och vi åt allt det vi tyckte bäst om på samma tallrik. Det var så himla varmt, himlen var så otroligt vacker. Och jag var så lycklig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
• How does it feel to be loved in brixton. Med siri. Det var en varm natt och elliot, sofie och jag dansade på trottoaren. Jag och sofie snackade skit om svenskar. Jag hadde fått hjärtat lite krossat av joe, men orkade inte tänka på det. Vi hadde haft världen finaste picnic innan och dj spelade "summercat". Helt oförglömmligt.
• Svensk midsommar i stor engelsk park.
• När joe kysste mig för första gången och mitt huvud känndes som ett stort rosa moln och hjärtat slog helt okontrulerat snabbt.
  
• Scerad to dance disco och det var 30 grader i lokalen. När söta dj P hadde slutat spela cd skivor så bjöd vi alla på vattenmelon. Alla blev så himmla glada och det var galet gott!
• När elliot kallade sofe "my dear" första gången.
  
• De gånger O har tagit min hand och kramat den hårt för att han har varit rädd för stora hundar, farliga men, eller att jag står för nära tåg räslen där tuben går.
  
• Hela jäkla indetracks.

De finns stunder som inte har varit så bra, som när jag var sjuk inte kunnde hosta, hadde feber, lite hemlängtan. De gåner man kännt sig liten, och ensam. Men de tycker jag inte att vi ska prata om. För överlag har det varit ett dröm år, ifrån dag 1 till nu.
Och just nu känns det som att tillbacka till London, det måste vi!

He is that kind of boy.

Jag vet att det inte är säskligt smart.
Jag vet att det är det här jag i flera veckor först skydda mig emot.
Det där jag har gjort allt för att glömma, förtränga, förinta.
Jag vet det innan han öppnar mummen, jag vet det när jag ser att det är han rör sig i ögonvrån.
Jag förlorar.
Jag bäretter för honom att just nu så raderar jag alla mina sms på min telefon som jag har fått sedan dag 1 i London. Det är lite så man gör när man raderar ett liv och säger hej då.

Sedan skrattar jag. Joe har den förmågad, att vara rolig. Eller bara få mig att skratta.
Vi hamnar där joe firade sin födelsedag, vi dricker öl där. En blir två och han berättar om berlin. Han har skrivit ett vykort med liten handstil om saker man inte får missa om man är i den staden, Berlin.

generat får jag lyssna på hans nya låt, blir trollförd av de där sättet han sjunger. Jag visste att detta inte var någon smart ideé.
Vi pratar om äta korv, och laga mat.

London har blivit mörkare, lite sommar kallt.
vi går emomt tubstionen, Jag vetinte hur man säger hej då till ett liv.
Men jag har raderat alla mina sms och nu står jag här med den pojken som fick mitt hjärta att så fler slag per sekund än vad det gjorde under det här året.

Många dagar har jag tänkte på vad vi hadde kunnat blivit, som aldrig blev. Vi står som vänner, fast någonstans så är det inte alls så där självklart med vänner. Vi låssas det. Men jag packar mina väskor, jag lämnar landet på söndag. Jag har drucikigt lite öl och de där orden som jag ångrat att jag aldrig sa, måste sägas nu.
Du är himla fantasisk och du kysser väldigt bra.

Vi kysser varann.
Och jag visste att detta inte var så smart.
Men det känns himla mjukt och fint.
Vi vågar bara för att vi båda vet att hur gärna vi vill ändra fakta så är det så att två väskor väntar på mig, en engkelt biljett till sverige, ett annat liv väntar på mig.

Vi kysser varann och vet att det aldrig kommer aldrig bli vi.
Det gör lite ont, men samtidigt känns det himla mjukt och fint.

Ett sms, ett sådant man inte vill radera.
En önskan om ett annat liv, i en annan tid, och den drömen om att ett vi faktist skulle vara möjligt.
Mjuka ord och ett stort lycka till.
Det blir nog några vykort, kanske galet långa brev, och en blek poploraidbild på joe i motjus på en blommstermarknad i östra london.

Upp och ner och fästa en och en annan tråd.

Jag syr i alldes för många namn lappar , i tjusiga skoluniformer.
Jag är ganska dålilg på att sy, jag vill mer än vad jag är bra på det. Tappar nålen, tråden, ssxen och syr mig själv i fingret.

Vad jag kommer sakna i London.

Marknaderna, speciellt colombia flowermarket med stora solrosor och Londons bästa kaffe, gatomusik och mymmel. Och borought market mat marknad med alla dess dofter och billiga luncher.

Clubarna. Jag kommer sakna att dansa bort nätter i kallare, på små clubar. Dansgolven då musiken är så bra att fötterna inte kan stå still, danssvetten som fastnar i luggen, med alla fina människor, gemenskapen och pojkarna som tittar på dig bakom blyga ögonlock. Där du dansar bort nätter och glömmer bort tid, tar natt bus för sent och sover för lite.

Parkerna. Londons parker, som alltid finns där om man vill andas ut. Alla picnics vi har haft i dem. De gånger vi vilat de blå i dem, spelat spel och ätit så mycket gott att vi inte orkat gå där ifrån utan legat och pratat och sett på molnen som seglar på himlen. Speciellt gillar jag green park utan att ritkigt veta varför, tror för att det är lätt för mig att ta mig dit med tub. Men hamsteds hills utsiktgt är alltid breath taking.

Artigheten. Jag är hemst förelskad i den engelska artiheten. Man ber om ursäkt för allt, sorry hoppar ur mummen om man bara råkar röra någon, inte höra något, eller glömma något. Please, och frågan hur man mår, att det är trevligt att träffas vid första handslaget.

Kulturen. Jag älskar att det finns fler museum än vad jag har besökt i mitt liv, konstgallerier, fotogallerier, desingalleri. Teater, musikal, komediclubar, musikaler, gatumusik, gatokonst, festivaler, konserter, finns hur mågna bra små band gigs som hälst! det kryllar av kultur!

Argegettur. Jag tröttnar aldrig på att gå överbronarna över themsen. Stanna till och se hur ”gerking” ”st paul” ”tate moden” ”canariawalth” blir en tavla. Alla dessa byggnader ifrån olika århundrandren, papiga emot horrisånten. All historia de bär med sig. Vilka olika former de har, och på något vis bildar de alltid den bilden av London jag vill minnas. Det är först vid themsen man verkligen känner att london är london, med big ben, London eye och alla broar. Man står i allt de där turistiga som får staden att sälja, och turiserna att vallfärda.

Anonym. Här är jag ingen. Jag är en av dem som bara bor här. Ingen orkar ens bry sig, vända sig om, eller komma ihåg mig. Hur jag än kommer klä mig, vara eller inte vara. Det är för många människor för att du ska bli någon. Oftast gillar jag det. Ingen tittar om de tycker jag har konstig frisyr, klänning eller bara råkar vara klädd i rött med världens största rosett. Om de gör de, ler dem gillande. Jag gillar vara än i mängen ingen alls, men ändå någon på mindre gator, i smala kvater. Men det är två delat, sena söndagar då trötthet, tristess och den totala ensamheten slår än i magen önskar jag att någon på tuben kunde le vänligt. Sätta sig ner och prata för vi bor ju i samma kvater, eller kankse till och med på samma gata. Efter 1 år känner jag inte igen de som bor i husen närmst mig. Främligar, dem är ingen. Som jag. Om man gör bort sig på en pub behöver man inte oroa sig, chansen att du träffar personen är mindre än minimal. Det svider åxo när det är den där söta pojken som du aldrig frågade efter hans nummer för du var för feg, och vetskapen att du springer inte in i honom hur som hälst. Vilket gör att man måste våga fråga direkt, vilket är bra för det mesta.

Cafer. Det finns starbucks, pret, nero och andra kjedjor över hela jävla London utan själ. Det är svårt men de går att undvika. Jag kommer sakna cafer som ligger gömna, som det inte finns ett annat som är lika dant. Som de blommiga där sofie bor, eller de bakom watlerloo bridge, de som ligger på essex road i angel. Sådana kaffer som man får leta efter, men aldrig glömmer. Sådana kafer som inte finns i Halmstad där moderna looken tar över allt och dödar det fina i en vanlig kaffe med mjölk som aldrig blir lika trendigt som have it you way capitcionos och latte.

Pojkar, pojkar, pojkar. Och ja, jag tror det är något speciellt med de engelska pojkarna som är uppväxta med beakt beans on toast. De har så mycket som svenskar pojkar inte har. Jag kommer sakna dem.

Shopping. Även om de tre vånings byggnaden som är topshop inte lockar lite mycket och kanske inte häller är lika fantastik så finns det en viss frihet att kunna leta runt på topshop.com och sedan faktist gå in och hitta i butik. Vi ska inte glömma jew luis, vårat älskade primark, kath kidsson, och små vintage butiker i östra London.

Språket. Jag kommer sakna att inte prata engelska.

London. Jag kommer sakna London, det som man aldrig kan sätta fingret på men som är London. Enargin, pulsen, avgaserna, stressen, vädet, stilen, charmen. London är London.

GRATTIS GRATTIS GRATTIS!

Ett stort grattis till världens bästa sofie
Som fyller 20 år i dag!
Tjohoo!

Jag hoppas att du hadde en fantasisk dag med fina paket
Saknar dig redan!

20 år är en perfekt ålder för nya äventyr!

Hipp hipp hurra!

Ta bort dagen ifrån veckan tack.

Jag säger bara:

Tiden var utmätt, det har ett tydlig början och ett tydligt slut.

Fredag:
Vi smyg startade med att fira sofies födelsedag. De gjordes med goakomole, salta kex, celleri, moretter, jodgubbar, ost och vin. Mumms! Sedan massa bra musik så klart!




Lördag:
På lördagen åkte vi på konst utställning. Helt fantastiska tavlor som förundrades över. Den var grattis och så se värd!

En sista hopp bild i London

Denna vackra veiw

Vi åkte gammal gammal bus nr 15 det var skumpigt men mysigt
vi åkte till tover of london och gick över tover bridge
Det hadde jag inte jgort sedan jag var i London förra gången då var jag väl 12
Det är konstingt, fast man bott här 1 år så blir vissa saker aldrig av

Vi gick på mat marknad och köpte jätte god lunch
Sofie var en kladde fia så är det när man balanserar med advokado och såser.
Vi vilade de blå i några minuter, köpte solrosor till Elliot och begav oss till noting hill och tillsammans med honom lagade vi en riktigt kalas middag
Vi åkte till vår favorit club
sceard to dance
pratade med dj sceard to dance dj, dansade helt galet mycket, glömde bort tid, pratade med pojkar som ska flytta till sthlm och plugga engelska, och små clubar i andra engelska städer.
helt plötsligt var cluben slut och det känndes så plötsligt och konstigt.

Länge stod vi med alla nya london vänner på trottoaren en ljumen sommar natt
kände hur allt växte i bröst korgen
över att allt är över nu
ingen mer indepop club på evigheter
(hur ska vi överleva)
Väntade på bussen och åkte hela vägen hem
en sista gång

Söndag:
Sofie vaknade tok tidigt och suckade över sin väska så högt att jag vaknade och hjälpte henne att stänga den.
Vi åt gröt med den där jävla kännslan och vi kramade henens familj och sedan drog vi hennes tunga väskor och jag kunde inte sluta gråta, jag kunde inte sluta gråta.
Vi pratade inte så mycket på tuben, alla stationer vi åkt för bi så många gånger, trycket i min bröst och sorgen att förlora något man älskar- London. Jag kramade sofie hårt och sedan grät jag lite till, bara för att det är för jävligt att vi lämnar. Och samtidigt så bra att vi gör det.

Jag gick på vägar jag aldrig gått förut och knackade på en dött och lämnade tilbacka ett tält, träffade Elliot på oxford street. Han fick mig att skratta, och vi vandrade och tittade på skor till honom och jag brände alla pengar jag hadde på present till fina människor. Jag hade helt glömt allt de fina man kan köpa här.
vi åt pizza och gick till en skivaffär där man kan hitta all möjlig fin inepopmusik. Tröttheten hann i kap mig då jag knappt sovit fyra timmar och jag åkte hem och åt gröt. Drack te och pratade med mina fina föreldrar som jag snart är hos igen. Oh vad härligt.

Och när sofie åkte tog London äventyer slut.
Denna veckan är bara en transportsstrecka till att jag åker.
De väntar nya äventyr nu, vi är redo för dem.
Och London, kommer alltid, alltid vara en plats i mig. Som jag en dag kankse rymmer tillbacka till då och då.
För man glömer aldrig sin första stora kärlek.

Det vi ser tråkig, ser jamie exotiskt!

Ni måste klicka på länken, nu måste rulla ner och lyssna på vad den nakna kocken tycker om sverige.
Han ser sådant jag aldrig har sett, men det gör det tyvärr inte lättare att komma hem. Tycker att vi kan byta land han och jag ;)

Sofies sista helg.

Det är fredag: Jag äter min egen mjuka chocklad kaka som är super god med massa amrikanska blåbär. Vi ser en film gör mig glad i magen så där lagom barnsling och färglad.

Ikväll kommer sofie, vi ska dricka bubbligt vin och fria att hon snart är 20 och äta masa gott snacks! I morgon är det lördag och det är sofies födelsdags helg så hon bästemmer. Det blir fotoutsällning, middag och massa msassa dans!
Vår sisa helg tillsammans i London.
ingen kommentar.
Men kul ska vi ha det!

Jag åkter kommer söndag.
Love

Vi tar ut seger och glädje i förskott. Skål för oss oh vad vi är bra.

I går fick jag och sofie väldigt glädjande besked så vi bästemmde oss för att fira!!
Det gjorde vi gjorde vi med vin och ostbricka
så himla gott och mysigt
Alldes brevid themsen
Så sjukt mysigt
Bäst att passa på att njuta när man kan!

Vi har lyckan i våra händer.

Elliot är sen och jag blir helt nervös över att vi ska missa tåg. När han väl kommer bär han två tält och känns alldes för lugn. Efter lite lätt förvirrig på kings cross sitter vi på ett tåg som tar oss på Derby ganska nära notthingham och den engelska landsbyggden ser precis ut som sveriges.
Vi åker taxi och fastnar i rusningstrafik som är så långsam att vi inte känner ruset, vi rör oss som en snigel fram i korsningar och rondeller och sedan ännu mera landsbyggd. Hela vägen nynnar jag på "Tallulah".

Det ser ut som en skogslänt ifrån en saga men är en camping med barnfamiljer och vi sätter upp vårat tält. Elliots är svårt att sätta upp och vi vägar lyssna på hans instrutioner som han läser för som vanligt kör jag och sofie på kännsla. Vi ser Allo darling och dansar, efter bandet öppnas dansgolv som är i stora tält. Man köper vin i en lada och det är färglada lampor i taket och de spelar så bra musik att vi inte kan stå still.
När det tälet stänger öppnar ett annat på camp sidan och vår vän och London bästa Dj scerad to dance spelar bra musik natten lång. Natten känns varm och vi somnar på hårda liggunderlag och vaknar av varmeutslag vid halv 10 på morgonen.

Lördag.
Festivalen var på något konstig som ett tåg museum. Man fick alltså möjligheten att åka ånglok och i bak vagnen satt vi alla på golvet medans band spelade musik. Detta var super mysigt. Det var även gig i en kyrka, i en lada och en lagom stor utomhus scen. Vi flöt runt ibland banden och pratade om musik och cd skivor och mat budet var inte så stort så två kvälalr blev det vegan indiskt som var förvånadnsvärt gott. Men lördagen slog min trötthet nästan ut mig och fast jag försökte vila så känndes benen som bly. Vi dansade med vårt nya favorit band antartica takes it från calinfoninen på dicot 60 special och sedan gjorde jag ett ta fatt försök i det stora tältet med spränga högtalare och ett ligg underlag har aldrig känns så tillförställande.

Av alla engelska människor som var där blev vi grannar med svenskar. Svenskar jag mest störde mig på vilken knasig och slabbig digalekt och att alla andra höll det rent med svenskarna drack för mycket och skräpade ner mer än vad resten av campingen gjorde tillsammans. Pinsamt.

Söndag.
Ja vi hadde tåg biljetter hem. Vi skulle lämna vid 7 och missa många bra band. Men thats life. Men så där ifrån ingenstans fick vi ett erbjuande att åka en bil till London mitt i natten i stället. Det gick ju inte att säga nej till och vi njöt av glass, kaffe, musik, efter sista bandet spelat satt vi i en liten bil som körde så fort de kunde emot London. Där väcktes drömen om att ha en egen club någon dag. England Vs Sweden, svenska pojkar och utanför susade världen för bi. De släppte av mig vid dörren.
De sa att London kommer sakna oss, dansgolven kommer sakna oss. Och de ville mest att vi skulle komma tillbacka så fort vi kunde och kunde inte se glansen i våra nya planer.
Jag förökte tassa upp till mitt rum på tå med tält och allt jag bar. Klockan var 2 på natten och jag skulle sova sjukt lite innan jag skulle jobba.
Men ändå kändes allt så fint, indetrack var det bästa vi någonsin kunde gjort.

Bilder kommer någon gång. När sofie vill.

Indietrack festival.

Indetrack var ibland de finaste jag varit med om.
Det var mängder av ny musik, trevliga människor, vegan mat och dans!
Jag kom hem klockan 2 i natt och gick upp vid kvart över 6 så jag har inte så mycket enargi att berätta något mer just nu.
Men alla som diggar indepop skulle ta sig dit, vilken dröm!

Vi ska på festival! Hurra!

Liggundelag?
- japp
Kylväska med kallpasta, morrotter, celleri, tonfisk, och tomatsås och singualla
-japp
ficklampa?
-japp
flice, pjamas, sovsäck, och koffta?
-japp
tält?
Japp
myggmedel?
japp
Dans skor?
jajamen!

Som ni förstår så är det festival dags!
Jag har fjärilar i magen och är alldes för väntasfull och lycklig!
Vi mest sitta på tåget NUNUNU

Vi höres på måndag då har jag många äventtyr att berätta om.
Eller så mågse jag sova för det blir inte så mycket, mer dans!

Ciao!

Keenwood.

Me in the park!

It was a long time since I meet my old friends, but I really like my new friends.

Förbandet var dansat och det var det vi gjorde, dansade. Pratade med band pojken som kom ifrån califonien och pratade sådan engelska som jag inte gillar. Han hadde glasögon utan glas.

Vi dansade ännu mer ner allo darling gick på scen. Och vi kunde alla texter(nästan) och jag kunde inte sluta le. Jag fick kramp i kinderna för att jag log så mycket.
De spelade tallulah
"I woudner if you want go there with me when I am finshed over here, if you not finshed with me"

Och ville mest gråta över att allt var så vackert, för att den låten är så fin. För att vår nya vän Elliot sat jämte mig och gungade i takt och snart flyttar vi i från den här fantastiska staden. Ibland betvivlar jag att vi gör rätt, och ibland är jag helt övertygad.

Det är bara det att inget kommer kunna ersätta London i mig, Inget kommer kunna ersätta Elliot, inget kommer kunna ta plasen ifrån indepopclubarna, gigen, barerna, parkerna, marknaderna.
Hur ska jag kunna fylla det tomrumet?
Hur fyller man tomrummet efter en 7 Miljoners stad?
Det går ju inte, det går inte, det går inte.

Det handlar om att glömma.
För att leva här måste jag glömma hur god mammas mat är, jag måste glömma hur fint det är att ha föreldrar, syskon, mormor och morfar. Glömma hur det är att bli kramad varje morgon och omhändetagen. Jag måste glömma hur härligt det är att cykla, Hur det känns att stå vid öppna hav, hur grönt det är, hur tyst det är, hur lugnt.
Det hanldar om att glömma.
För att kunna flytta hem måste jag glöma Londons puls, glömma hur det är att vara en av dem, Glömma hur det är att dansa till musik som går rakt in i hjärtat och snegla på pojkar som kastar blickar bakom blyga ögonlock, jag måste glömma alla affärer, alla konsthallar, fotoutställningar.

Det handlar om att glömma.
Om att alltid vara klämd i mellan två liv, mellan två städer.
Det handlar om att glömma och det gör alltid förfärligt ont. Så förfärligt ont.

Och sedan det fruktansvärda faktum att jag verkligen tror att jag hade kunnat bo här så himla många år till, kanske ett liv till.
Jag lämnade den stad jag växte upp i och hittade min hemstad.

Men jag vet att nya dagar väntar med nya tidsfördriv.

Oh beby take me out tonight.

I dag åt jag och sofie lunch in greenpark. Pratade strunt, och lyssade på belle and sebastian.
Ikväll ska vi se Allo darlin live det kommer bli alders allders fantastiskt!!! <3

Min tid i söndermarken, sommar.

Det var nästan så här det var att vara hemma.
Kameran var inte lika mycket med som vanligt, men så var det sådan semmester då man glömmer allt utan att leva och det är så semmester ska vara när den är som bäst.

" I am in the midel of summer of the west coast of Sweden, it is simle and it is ture"
-allo darling, lets go swimming.