saker kan fastna i mig.
Jag minns när jag var 9 och stod och såg ner ifrån 10s trampolin.
Höjden, vattnet, hoppet, allt känndes läskigt.
Jag minns att jag stod med fötterna runt trampolin kanten och vände om.
Klättrade ner och hoppade i från kanten i stället för höjden.
Med ett bultande hjärta.
Jag åker buss, skriver som vanligt i en svart antecknings bok jag brukar kalla mitt liv. Skriver.
Får bara en sådan kännsla i mig och vänder mig snett bakom.
En söt pojke med rött hår står där och ser på mig. ler.
Nästa stopp ska vi nästa av och bussen stannar precis och allt jag hinner se är att han har en väska.
Jag hinner tänka att jag undrar vart han ska
han ser på mig, jag han
jag han jag han
han ler vi går åt olika håll.
sådant kan fastna i mig, som rostiga skruvar, skrott, slag i omloppet, en tanke.
att jag kunde sagt, hej, jag kunde brytit isen sagt vad som hälst. För det fanns där, bara inte riktgit hela vägen. Inte låg i munnen men inte på läpparna.
Och här i London så blir allt sådant så uppenbart
För det är så himla tydligt att jag aldrig mer skulle söta på varnadra
Vi är inte släckt, vi får inte på samma skola, vi har inte kussiner som är kommpisar som har en flickvän som är min granne. Det finns inte på kartan.
Vi är bara människor i en fin stan där det bor lika många som mitt land.
Jag älskar kännslan, inget skit snack, ingen har sett min förut, ingen vet mer än vad jag vet om dem. Inte små stads gnabb.
Men där emot storstads förlorade.
Det finns en trygghet att om man går ut på halmstads populäraste och näsan ända klubb och ser en söt pojke, så kan han finnas på samma ställe nästa fredag. Det är inte fler människor än att man skulle kunna hitta han igen.
Om orden fanns på läpparna kunde jag fått ur mig något. Kankse kunde det sätta ett frö, öppnat en dör till ett nytt möte med en ny männiksa.
Precis det tror jag att man måste öva på, att det är en bra talang. På något vis är det att ta chanser, och det behvöer inte bli mer än så. Än ett hej, trevlig resa. Adjö.
jag ska föröka öva, för I hat my self for that.
För det blir skort som fastnar i mig.
Löjligt.
Och när jag hadde hoppat i ifrån basängenkanen simmade jag till stegen.
Jag tog mig upp till 10 ans trampolin. Höjden, vattnet, hoppet allt känndes läskigt.
Men med en tanke att om jag inte gör det här nu kommer jag ångra mig.
Så hoppade jag.
En liten 9 årig flicka med ett leende som gick ifrån de ena örat till det andra kom ur basängen.
För kankse var det inte själva hoppet i sig, utan saken i sig.
Som ger kicken.
För skrot kan fastna i mig.
Det är löjligt
And i hate my self for that.
Summan av kademumman: ta chanser som du ser, våga, för offtast har man mer att förlora än vinna.
