Om att läsa mig.

Jag har en ny blogg om ni vill följa med mig
den heter My heart is a drummer.

.

Jag är i det illla illa landet, i den illa illa staden, i det illa lilla huset, men de små små möblerna.
Allt är något förvirrat, jag försöker organisera mig själv, min samtid, mitt rum och alla mina kläder (hej ångest). Sedan planerar vi storslaga nya äventyr, med de äventyren så kommer det så klart en ny bloggsida.
Behöver några mellan landingsdagar. Sedan återkommer jag.

Ungefär så.

Sissta dagen i London.

Jag har haft en super fin sista dag med värld familjen, London regn, flygit drake, jag testadde den jag köpte förre helgen. Den var fantastisk tills den gick sönder. Dumt. Ätit massa mat, packa väskor, och shoppat upp min sista lön. Tjoho!

Hej då London. Hej nya äventyr!

När det man upplever blir til glittrande bokmärken i minnet.

Ibland de finaste ögonblicken i London.

• Första gången vi är på KOKO och de känns som de spelar bra musik. Allt känns storslaget, cluben, London med speciellt jag och sofie. Sedan pojken med brun snelugg som var så där ruskigt söt som knappt fattade min dåliga engelska men ändå tog min hand drog mig ur det stora dans golvet till en kalla trotoar i början av september.

• O och jag på hans rum och han säger att jag är den bästa aupiren någonsin. Allt var nytt, det var oktober och hösten hadde ännu inte hunnit bygga bo i mig.
• När vi dansar med en pojke som ser ut som paul i beatels. Och en söt man ger sofie sitt paraply för det rengar så himla mycket.
• När två pojkar vi aldrig träffat förut körde oss hem ifrån en club klockan halv 4 på natten.
  
• När vi ska ut i östa London, och av en händelse går för bi en ukelle affär. Vi tränger oss in, det luktar mulled wine. Basisen har mustach och ler stort. Det är bra musik och det känns som vi är på en hemma fest. Så fint var det (flera månader efter skulle det visa sig att bandet hette allo darling och skulle bli en av våra storsta cd skivs gudar, livet är bra knasigt)
• När jag mötte upp mamma och pappa på en pub i London. Och jag kände mig vuxen, men hadde saknat dem så galet mycket.
  
• När jag och sofie dansade på cluben come out 2 night. Och började prata med en tjej som var dj som visade sig vara kommpis med en annan dj som var svensk, som visade sig ha en kommpis med utsvänga jens och skejt skor. Och vi visste inte det då. Men det kvällen träffade vi en mycket fin pojke vid namn Elliot. Han skulle bli en av våra finaste vänner och som en storebror i storstaden.
• När vi träffade siri på ett trångt dans golv och inte fattade att hon var svensk. för ens vi var på toa. Fina siri!
  
• Första gången jag såg allo darling live och ville sprängas av lycka
• När sofie gav mig diana kameran.
• När jag och sofie hadde middag på min balkång och vi åt allt det vi tyckte bäst om på samma tallrik. Det var så himla varmt, himlen var så otroligt vacker. Och jag var så lycklig att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
• How does it feel to be loved in brixton. Med siri. Det var en varm natt och elliot, sofie och jag dansade på trottoaren. Jag och sofie snackade skit om svenskar. Jag hadde fått hjärtat lite krossat av joe, men orkade inte tänka på det. Vi hadde haft världen finaste picnic innan och dj spelade "summercat". Helt oförglömmligt.
• Svensk midsommar i stor engelsk park.
• När joe kysste mig för första gången och mitt huvud känndes som ett stort rosa moln och hjärtat slog helt okontrulerat snabbt.
  
• Scerad to dance disco och det var 30 grader i lokalen. När söta dj P hadde slutat spela cd skivor så bjöd vi alla på vattenmelon. Alla blev så himmla glada och det var galet gott!
• När elliot kallade sofe "my dear" första gången.
  
• De gånger O har tagit min hand och kramat den hårt för att han har varit rädd för stora hundar, farliga men, eller att jag står för nära tåg räslen där tuben går.
  
• Hela jäkla indetracks.

De finns stunder som inte har varit så bra, som när jag var sjuk inte kunnde hosta, hadde feber, lite hemlängtan. De gåner man kännt sig liten, och ensam. Men de tycker jag inte att vi ska prata om. För överlag har det varit ett dröm år, ifrån dag 1 till nu.
Och just nu känns det som att tillbacka till London, det måste vi!

He is that kind of boy.

Jag vet att det inte är säskligt smart.
Jag vet att det är det här jag i flera veckor först skydda mig emot.
Det där jag har gjort allt för att glömma, förtränga, förinta.
Jag vet det innan han öppnar mummen, jag vet det när jag ser att det är han rör sig i ögonvrån.
Jag förlorar.
Jag bäretter för honom att just nu så raderar jag alla mina sms på min telefon som jag har fått sedan dag 1 i London. Det är lite så man gör när man raderar ett liv och säger hej då.

Sedan skrattar jag. Joe har den förmågad, att vara rolig. Eller bara få mig att skratta.
Vi hamnar där joe firade sin födelsedag, vi dricker öl där. En blir två och han berättar om berlin. Han har skrivit ett vykort med liten handstil om saker man inte får missa om man är i den staden, Berlin.

generat får jag lyssna på hans nya låt, blir trollförd av de där sättet han sjunger. Jag visste att detta inte var någon smart ideé.
Vi pratar om äta korv, och laga mat.

London har blivit mörkare, lite sommar kallt.
vi går emomt tubstionen, Jag vetinte hur man säger hej då till ett liv.
Men jag har raderat alla mina sms och nu står jag här med den pojken som fick mitt hjärta att så fler slag per sekund än vad det gjorde under det här året.

Många dagar har jag tänkte på vad vi hadde kunnat blivit, som aldrig blev. Vi står som vänner, fast någonstans så är det inte alls så där självklart med vänner. Vi låssas det. Men jag packar mina väskor, jag lämnar landet på söndag. Jag har drucikigt lite öl och de där orden som jag ångrat att jag aldrig sa, måste sägas nu.
Du är himla fantasisk och du kysser väldigt bra.

Vi kysser varann.
Och jag visste att detta inte var så smart.
Men det känns himla mjukt och fint.
Vi vågar bara för att vi båda vet att hur gärna vi vill ändra fakta så är det så att två väskor väntar på mig, en engkelt biljett till sverige, ett annat liv väntar på mig.

Vi kysser varann och vet att det aldrig kommer aldrig bli vi.
Det gör lite ont, men samtidigt känns det himla mjukt och fint.

Ett sms, ett sådant man inte vill radera.
En önskan om ett annat liv, i en annan tid, och den drömen om att ett vi faktist skulle vara möjligt.
Mjuka ord och ett stort lycka till.
Det blir nog några vykort, kanske galet långa brev, och en blek poploraidbild på joe i motjus på en blommstermarknad i östra london.

Upp och ner och fästa en och en annan tråd.

Jag syr i alldes för många namn lappar , i tjusiga skoluniformer.
Jag är ganska dålilg på att sy, jag vill mer än vad jag är bra på det. Tappar nålen, tråden, ssxen och syr mig själv i fingret.

Vad jag kommer sakna i London.

Marknaderna, speciellt colombia flowermarket med stora solrosor och Londons bästa kaffe, gatomusik och mymmel. Och borought market mat marknad med alla dess dofter och billiga luncher.

Clubarna. Jag kommer sakna att dansa bort nätter i kallare, på små clubar. Dansgolven då musiken är så bra att fötterna inte kan stå still, danssvetten som fastnar i luggen, med alla fina människor, gemenskapen och pojkarna som tittar på dig bakom blyga ögonlock. Där du dansar bort nätter och glömmer bort tid, tar natt bus för sent och sover för lite.

Parkerna. Londons parker, som alltid finns där om man vill andas ut. Alla picnics vi har haft i dem. De gånger vi vilat de blå i dem, spelat spel och ätit så mycket gott att vi inte orkat gå där ifrån utan legat och pratat och sett på molnen som seglar på himlen. Speciellt gillar jag green park utan att ritkigt veta varför, tror för att det är lätt för mig att ta mig dit med tub. Men hamsteds hills utsiktgt är alltid breath taking.

Artigheten. Jag är hemst förelskad i den engelska artiheten. Man ber om ursäkt för allt, sorry hoppar ur mummen om man bara råkar röra någon, inte höra något, eller glömma något. Please, och frågan hur man mår, att det är trevligt att träffas vid första handslaget.

Kulturen. Jag älskar att det finns fler museum än vad jag har besökt i mitt liv, konstgallerier, fotogallerier, desingalleri. Teater, musikal, komediclubar, musikaler, gatumusik, gatokonst, festivaler, konserter, finns hur mågna bra små band gigs som hälst! det kryllar av kultur!

Argegettur. Jag tröttnar aldrig på att gå överbronarna över themsen. Stanna till och se hur ”gerking” ”st paul” ”tate moden” ”canariawalth” blir en tavla. Alla dessa byggnader ifrån olika århundrandren, papiga emot horrisånten. All historia de bär med sig. Vilka olika former de har, och på något vis bildar de alltid den bilden av London jag vill minnas. Det är först vid themsen man verkligen känner att london är london, med big ben, London eye och alla broar. Man står i allt de där turistiga som får staden att sälja, och turiserna att vallfärda.

Anonym. Här är jag ingen. Jag är en av dem som bara bor här. Ingen orkar ens bry sig, vända sig om, eller komma ihåg mig. Hur jag än kommer klä mig, vara eller inte vara. Det är för många människor för att du ska bli någon. Oftast gillar jag det. Ingen tittar om de tycker jag har konstig frisyr, klänning eller bara råkar vara klädd i rött med världens största rosett. Om de gör de, ler dem gillande. Jag gillar vara än i mängen ingen alls, men ändå någon på mindre gator, i smala kvater. Men det är två delat, sena söndagar då trötthet, tristess och den totala ensamheten slår än i magen önskar jag att någon på tuben kunde le vänligt. Sätta sig ner och prata för vi bor ju i samma kvater, eller kankse till och med på samma gata. Efter 1 år känner jag inte igen de som bor i husen närmst mig. Främligar, dem är ingen. Som jag. Om man gör bort sig på en pub behöver man inte oroa sig, chansen att du träffar personen är mindre än minimal. Det svider åxo när det är den där söta pojken som du aldrig frågade efter hans nummer för du var för feg, och vetskapen att du springer inte in i honom hur som hälst. Vilket gör att man måste våga fråga direkt, vilket är bra för det mesta.

Cafer. Det finns starbucks, pret, nero och andra kjedjor över hela jävla London utan själ. Det är svårt men de går att undvika. Jag kommer sakna cafer som ligger gömna, som det inte finns ett annat som är lika dant. Som de blommiga där sofie bor, eller de bakom watlerloo bridge, de som ligger på essex road i angel. Sådana kaffer som man får leta efter, men aldrig glömmer. Sådana kafer som inte finns i Halmstad där moderna looken tar över allt och dödar det fina i en vanlig kaffe med mjölk som aldrig blir lika trendigt som have it you way capitcionos och latte.

Pojkar, pojkar, pojkar. Och ja, jag tror det är något speciellt med de engelska pojkarna som är uppväxta med beakt beans on toast. De har så mycket som svenskar pojkar inte har. Jag kommer sakna dem.

Shopping. Även om de tre vånings byggnaden som är topshop inte lockar lite mycket och kanske inte häller är lika fantastik så finns det en viss frihet att kunna leta runt på topshop.com och sedan faktist gå in och hitta i butik. Vi ska inte glömma jew luis, vårat älskade primark, kath kidsson, och små vintage butiker i östra London.

Språket. Jag kommer sakna att inte prata engelska.

London. Jag kommer sakna London, det som man aldrig kan sätta fingret på men som är London. Enargin, pulsen, avgaserna, stressen, vädet, stilen, charmen. London är London.