He is that kind of boy.

Jag vet att det inte är säskligt smart.
Jag vet att det är det här jag i flera veckor först skydda mig emot.
Det där jag har gjort allt för att glömma, förtränga, förinta.
Jag vet det innan han öppnar mummen, jag vet det när jag ser att det är han rör sig i ögonvrån.
Jag förlorar.
Jag bäretter för honom att just nu så raderar jag alla mina sms på min telefon som jag har fått sedan dag 1 i London. Det är lite så man gör när man raderar ett liv och säger hej då.

Sedan skrattar jag. Joe har den förmågad, att vara rolig. Eller bara få mig att skratta.
Vi hamnar där joe firade sin födelsedag, vi dricker öl där. En blir två och han berättar om berlin. Han har skrivit ett vykort med liten handstil om saker man inte får missa om man är i den staden, Berlin.

generat får jag lyssna på hans nya låt, blir trollförd av de där sättet han sjunger. Jag visste att detta inte var någon smart ideé.
Vi pratar om äta korv, och laga mat.

London har blivit mörkare, lite sommar kallt.
vi går emomt tubstionen, Jag vetinte hur man säger hej då till ett liv.
Men jag har raderat alla mina sms och nu står jag här med den pojken som fick mitt hjärta att så fler slag per sekund än vad det gjorde under det här året.

Många dagar har jag tänkte på vad vi hadde kunnat blivit, som aldrig blev. Vi står som vänner, fast någonstans så är det inte alls så där självklart med vänner. Vi låssas det. Men jag packar mina väskor, jag lämnar landet på söndag. Jag har drucikigt lite öl och de där orden som jag ångrat att jag aldrig sa, måste sägas nu.
Du är himla fantasisk och du kysser väldigt bra.

Vi kysser varann.
Och jag visste att detta inte var så smart.
Men det känns himla mjukt och fint.
Vi vågar bara för att vi båda vet att hur gärna vi vill ändra fakta så är det så att två väskor väntar på mig, en engkelt biljett till sverige, ett annat liv väntar på mig.

Vi kysser varann och vet att det aldrig kommer aldrig bli vi.
Det gör lite ont, men samtidigt känns det himla mjukt och fint.

Ett sms, ett sådant man inte vill radera.
En önskan om ett annat liv, i en annan tid, och den drömen om att ett vi faktist skulle vara möjligt.
Mjuka ord och ett stort lycka till.
Det blir nog några vykort, kanske galet långa brev, och en blek poploraidbild på joe i motjus på en blommstermarknad i östra london.