Jag har haft en fin vecka i Hemma i Halmstad.
Jag minns allt jag har glömt om den staden. Hur grön den är, hur små gatorna är, hur korta rulltrappor, så tyst, så idyllisk. Glömt kännslan av att jag faktist kan träffa någon jag känner, glömt kännslan av att cykla. Oh, I love my bike. Nästan glömt hur det är att prata svenska. Så många fler ord jag kan.
Mammas mat, och jag behöver inte tänka på vad jag ska laga i morgon, jag behver inte laga mat. Sova läge, sova bort dagar, vila de blå. Alla nära och kära, folk som ser mig i ögonen. Människor som vet vem jag är, som inte behöver fråga. Som vet.
Simtag i havet, lyssna på bok, sand mellan tårna,bo i husvagn, barfota i gräset, gugga så att det killas i magen, skratta. Köra bil, dricka saft.
Sedan packa väskan med festival bra och ha saker. På fredag åker vi iiihhh! Åka tåg, känna den dära jävla klumpen som man inte vill känna. Men sedan komma tillbacka till london (för sista gången) Komma till sofie och krama henne och allt försvinner. De stora gatorna känns hemma och jag blir en av alla dem. Vi är fnittriga, vi skrattar, ler och jag vill inte lämna sofie. Vill att vi ska ligga i en säng och prata hemmligheter hela natten. Äta långsam frukost på mitt plast gräs. Men i morgon är det back to bussnies och det är inte så illa när man tänker efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar