vecka nummer 8, ett glittranade bokmarke.

Jag har en vän i USA, några mil utanför New york har hon gjort som jag. Tagit en resväska tryckt ner saker som man tycker man ska ha användför, kläder, bilder böcker och åkt. Rest, för upptäcka, leva och få perspektiv.
Vi skriver på facebook, msn, och mail. Jag ser på hennes bilder, hon utanför en Limocin, en gultaxibil, amrikanska pannkakor, stort hus, egen bil.
Jag kollar ibland flera gånger per dag hennes blogg, läser och pratar på skype. Ibland känns det hopplöst. Som att jag trycker min näsa emot en fönsterruta och ser ett liv på gå i ett annat rum. Där jag aldrig riktigt kommer in.

För ett år sedan höll min klass på med slutproduktionen "Den svenska ensamheten", jag minns att jag hade prov, mycket att göra, men ännu mer att tänka på student, körkort, bal framför allt sommar jobb som jag över allt annat ville ha men inte visste hur jag skulle få. Jag var mitt uppe i min föreläsning, mitt slutarbete, min lästräning. Jag tänkte för mycket och mitt liv är lite raka motsatten från i dag.
Slutkörd i februari 2008.

Mitt i allt så packade jag och frida två väskor och med hennes familj bar vi i väg på skidsemmester.
Jag och frida i ett rum, men världens minssta toa där dörren gick in på toaletten, som vi skrattade, åt godisk och körde skidor. Jag ska föralltid minnas den tid som den bästa med Frida. Livet var för bra för att vara sant. Och jag insåg att det finns ett annat liv än skolan. Det finns och snart är det jag som är kung. Jag ville inte hem, ville stanna där på en bergstopp, med dans på afterski öl och snowbord. Varför skulle jag hem och ta studenten?
När jag och frida satt i sitt liftarna och pratade, solade och tänkte. Så tänkte jag att kanke nästa vinter att detta är mitt liv. Jag och frida (sofie så kalrt) i en alpby. Varför inte?
Jag och Frida skämtad om att man man kan leva tillsammans på med en hopplös liten toa och en toadörr som går in så klarar man allt. Vi skulle klara allt.

Det blev vår och planerna ändrades. Det blev ansökan till London, samtal och engelbiljett. Det blev att packa ner sitt liv och ge sig av. Underbart och svårt.
Men svårast var att säga hej då till Frida. Frida som varit en så natulig del av allt, mina problem, skratt, ångest, plugg, vardag.
Hejdå
Och även om jag vet att det var en natulig väg, en nödvändig att hon åkte för att fånga sina drömmar och jag minna. Gör det så himla ont i mig.
Jag grät mest för att lämna henne, känndes som allt annat skulle finnas kvar när jag kom tillbacka men inte hon, klart finnas men aldrig aldrig på samma sätt.
Som jag grät utan att någon kunde trösta, Ringde Frida och grät och inte förstår hur jag skulle få vardagarna att gå utan hennes skratt, knasiga lösningar, dåliga humör, hennes virrighet och helt okontrolerbar, oplanerade sätt att vara. Hur? Hur?

Jag saknar henne så mycket.
Frida jag saknar dig.

Kan se henne cykla i väg den sommarnatt vi säger hej då vi ses snart för sista gången. Vi vet att vi ljuger, vi ses inte snart. Det kommer ta evigheter, och evighter tills vi ses.

Jag är en vän i USA, hon pratar amrikans engelska med knorr och jag brittisk.
Och även om vi mailar, msnar, skypar, facebookar så saknar jag att ha henne i min sofffa och se dålig amrikans film, cykla med henne och måste vända för hon glömde nycklar, eller mobil, eller lås. Jag saknar hennes humör, skratt och humor. När man frågar vad man ska laga för mat svarar hon "något lätt". Hennes sätt att se livet på ett annat vis än mig.
När jag saknar dig Frida tänker ja alltid på österike resan.

Frida, Det kommer vara du och jag i österike för alltid. Det var veckan vi lyssnade på låten "ihope you have your time of your life" Men den meninen börjar ett brev till mig ifrån dig.
Ibland lyssnar jag på den låten på tuben bara för det är vi i österike.

Det är pecis ett år sedan vi var i österike så
Till min vän i usa.
Följ ditt hjärta, lev ditt liv.
Om det är så en evighet jag måste varandra innan jag träffar dig igen så är det värt det.
I hope you have your time of your life.

Om vi klarar leva tillsammans i en vecka med världens minsta toa
och en toa dörr som går in
Då klarar vi allt, kom i håg det när aupire livet är svårt
För dig <3