Apiure livet är inte alltid en dans på rosor, det tror jag vi alla har fått erfara mer eller mindre om det inte är det ena så är det andra.
Men i dag återvände hon. Mitt hopp och helande tröst som Lars winnerbäck sjunger. Utan henne finns det många äventyr som aldrig skulle blivit av, många misstag skulle jag aldrig gjort och aldrig så många framgångar och upptåg. Det skulle ha blivit mer sömn, mindre dans alltså mer tråkigt och mindre roligt.
Jag hade gett upp fler dagar, låtit de passera utan vidare utan henne.
Känt mig så himla ensam. Otoligt ensam. I en ny familj, ny stad, ny gata, nytt språk, nya vänner, nytt liv. Är det skönt att en sak är det samma, fast pungt och mening.
Resa själv utan någon jag känner väl kommer jag nog aldrig göra. Sedan får de säga att jag är osjälvständig och inte lika modig eller utmanande. Det är okej, sofie kommer antaligen stå vid min sidaprata om något jag tycker är lite halv knasigt eller om mat, musik, och livets teorier.
I mitt huvud har jag redan börjat skriva på listan igen. En ny Lista över saker jag vill göra med sofie i London "så fort vi kan listan. "
I dag gjorde vi inte så mycket, hon visade allt min mamma hade prackat på henne och fyllt henns resväska med, allt NÖDVÄNIDGT jag inte kan leva utan (tack mamma)
Sedan visade hon mig skärbrädan som ska med på picknick och klännings progeten. Vi gjorde världens godaste cabonara till lunch.
London gör oss besvikna med snöblandat regn och vi vill fyrsa i hjäl, för att tinas upp av varm vår sol nästa vecka. På nyhetersna sa de att det var den kallaste vintern i UK på flera 100 år. Varför skulle jag vara här detta året då?
Kokade ägg i morse det blev perfekt kokt och jag förvånade mig själv, bra start.
Hon återvände
Precis som flykt fåglarna återvänder
Precis som flygt fågar tar med sig vår
tar sofie tog hon med sig lite solsken i blicken som livar upp allt i ett hektist storstads liv. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar