Resesällskap.

I helgen flög jag en massa.
London- göteborg
Göteborg - London

London - göteborg flyget var himla tråkigt, hamnade jämte en amrikans medelålders man som läste en engelsk finas tidning. Min ,p3 låg i kabin väskan ovan för mitt huvud och jag försökte mest sova och blunda bort tiden.

Jag bävade för att Göteborg - London flygresan skulle bli lika tråkig.
Men när jag kom in i gejten möttes jag av ett par gröna ögon, stort lockigt hår och röda pulisonger. Bara en blick, eller 10.
Han bröt isen med att fråga om klockan, då mina förhoppinigar om att han skulle vara svensk försvann. Engelsk, efter att bara ha pratat svenska en helg försökte jag snabbt som möjligt kasta mig in i det engelska språket.
Det gick bra, han var trevlig, jobbde på en jornalistisk hemsida, hade läst psykologi, bodde i brighton, hadde bra musik smak och kass handstil.
Och jag vetinte om det va jag som va trött eller stivationen i sig att jag helt obegränsat pratade engelska, om flyg, om moln, regn, lämna sverige, sverige i sig, ekonomisk kris och afganistan krisg disskution, ha jag är stolt, inte lätt på engelska inte :)
Han hade varit i sverige i en vecka roadtripat med en svensk kommis ifrån univeritet ätit lingonsylt, och sett städer som göteborg, karlstad, sthlm och uppsala. Han talade himla dålig svenska och den ända meningen han kunde va " Kan jag få en öl tack?" Vilket jag på tredje upprepningen förstod.

Expresståget var inställt och buss i en timme med musik man måste höra, samma tunelbana cirkel line, och picadilly line till russelsquere, där han skulle av och hälsa på sin far som tillfälligt var på sjukhus.

Vi ses någ någongång, han guide mig i brighton till våren, eller kan vi drick kaffe nästa gång han är i London.
i stället för att räkna minuter flög tiden för bi mellan göteborg och Lonodn.

Och föresten är himmlen alltid blå ovan för molnen.