En parantes.

Och det är torsdag och jag har ingen jacka fast klockan är 9,30 jag lossas om det inte är allt alls.
Vi möts vid busshållsplatsen, det är sommar och vi de har lampor i träden där dricker jag vin. Engelskan har aldrig varit så prick säker, hans ögon aldrig djupare, vi pratar om London, kamror, lägenheter, liv, framtid, jag dricker mer vin och tänker inte alls på att i morgon är en morgon dag.
Det är kallare nu och vi får inte sitta ute längre, vi sätter oss längs in på pubens mjukaste fötöljer och jag pratar om vykort i från italien.
Vi pratar om att stå på sen på en bar i en källare, om att jag kan springa dit så fort jag kan. Sedan kysser han mig med världens mjukaste läppar och allt de där som kallas hjärna i mellan öronen på mig blir som ett stort rosa moln. Ett rosa moln är allt som finns i mellan öronen.

Det är mörkt nu och kallare och vi skakar hem igenom parken hand i han ovan för oss finns grönklädda blad, ovan för blanen finns stjärnorna under stjärnorna finns vi.
Hans buss kommer försnabbt och han släpper min hand och jag flyger hem på moln till min vindsvåning, 90 säng och tunga ögonlock.

Det är fredag och han är sen till lektionen och han kommer in i rummet och ser på mig med de där ögonen som får mig urbalans. Och hjärtat beat like djungeldrumm. Min hand snuddar vid hans. Han pratar om sina proget med sådan insperation att jag börjar skratta åt hans naiva blick.

Lektionen tar slut och förhoppningarna om solsken i parken med honom blir att svälja hans bortförklaringar med blåögd blick. Och så pussas vi hej då.
Åka hem leka med hund och precis innan jag ska laga maten läser jag ett medelande om att kännslor är förvirrande, problimatiska och att han ine kan fortsätta så här.
Bli vänner.
Jag sitter på en pinstol i ett kök i ett hus. Och jag ska laga tacos men vill mest att den ska laga sig själv. Allt snurrar så snabbt och så fruktansvärt långsamt och fan fan fan.
jag vill vekligen kunna svara något, men kan knappt hacka moroten till middagen. Vill ligga ner på golvet, vill springa tussen mil, vill simma i djupt vatten, vill ligga i en säng, vill prata med sofie. Faller.
Slutar.
Går till rummet och gråter, det bara kommer, upp, över mig och ner. över att förlora något som inte ens har börjat. Den där blicken, den där pojken. Londons finaste.
Det får vara bra så, lyssnar på en låt jag älskar och ta på mig mig en fin baddrekt och möter upp världens finaste sofie.
Hon bjuder på världens finaste picknic i hydepark, det är juni och vi dricer vin. Och pratar, skrattar och glömmer.
Lollo och nina säger hej och det är fint att träffa de annars bo satta oslo flickorna. Jag och sofie åker till en club i brixton och dansar till bra musik, dansen är det enda som finns. Vi dansar på trottoaren, gatan och dansgolvet. Det är en varm sommarnatt och jag citerar Håkan.
Vi somnar för sent.

Det svider i hjärtat.
Och hur ont det än gör så skulle jag göra allt igen
Hur det än svider
och kanske ska vi dricka te på onsdag han och jag
kankse

Det var det om bultande hjärtan och förlorad kontroll
och fjärilar i magen, om frittfall och blåögdhet.
Jag ska berätta mer om vår fantasika helg i morgon. Det här var bara en parantes.