Reflextion.

Halmstad är mer grått än va det var när jag lämnade det i agusti.
Mitt hus känns jätte litet, jag som alltid har tyckt att det har varit stort, mitt rum är litet.
Jag gick in med kännslan att jag skulle komma hem till mitt rum, känna hur mitt det va. Hur det slogemot mig. Det jag hade så svårt att lämna.

Jag stod på golvet och tänkte detta är mitt rum, men en växande kännsla att det inte va så. Detta är mitt rum och jag känner - Inget.
Jag minns att jag bodde här bara några månnader sedan - ett annat liv. Väggarna berättar om det livet, och det tillhör inte mig längre. På så många vis är jag glad att jag lyckades lämna det, att jag har lyckats bygga mig ett nytt. Även oh som jag kan sakna mitt gammla liv. Som jag kan ligga i en säng, sitta fram för datorn och ögontåras, vilken kännsla som kan växa i mig i ensama dagars tvivel. När jag pratar med mamma och syster och de skrattar och berättar om långa promenader och fikor. Jag vill bara vara precis där, där dem är. Inte London utan grönt, inte england nära dem NU!.

Jag vet att det inte den samma som kommer hem. Jag tror inte det synd, jag vetinte om det märks. Men jag känner det själv, jag har vuxigt några cm i mig själv.

Jag klarade inte sova i mitt rum i natt.
Jag sov mellan mamma och pappa.
Mitt rum till hör den Lovisa innan Lonodn.
Det är en jätte konstig kännsla att vara hemma, men ändå inte riktigt hitta hemma kännslan.

Men det ska bli helt fantastiskt underbart att få träffa alla igen!