Och rösten i mitt bröst är ohhhouhhh

Denna helgen var mina föreldrar här.
Denna helgen var olika alla mina andra helger jag har haft i London.
Kankse den lungaste, hermoniska, och kärleksfulla.
men även förvirrande.

Sedan jag kom till London har jag jobbat på att bygga en tillvaro. Ett nytt liv, finna mig själv i staden, hitta rutiner, hitta i London. Något som är en vardag, något som är en helg, något som är mitt i mellan.
Min familj är sofie.
Hon är den som verkligen bryr sig, peppar, tröstar och drar ut mig på saker. Får mig att skratta som högst och får mig att tänka på saker jag aldrig skulle ha tänkt på annars.

Ansvaret över mitt liv har jag.
Det är ingen som ser till att jag äter tillräckligt, sover tillräckligt, tvättar kläder, ser till att jag kommer hem, hämtar ,betalar, frågar, fixar. Det är jag som gör det.
Säger till mig själv att sova, ser till att saker blir gjorda, att jag kommer hem, att tuben går, vilken natt bus, vart ska jag, hur.
Jag lagar maten, tättar, strycker och ser över ekonomin.
Jag tvingas blir vuxen.
och njuter av dess fördelar, eget ansvar, inget ondöigt tjat, och köpa vin.

Ibland kan jag känna mig så fel plaserad. Tänka vad gör jag här? varför är jag här? Känna sig ensam i en miljon stad, inte förstår vad som va så bra med den.
I bland vill man bara hem, hem till lukten av mamma och pappa, hem till söndags middag på köksbord, syster barn som skricker, en lung gata med för små affärer.
Man vill hem till sitt förra liv.
Det livet man hade i april. Till frida, till mikaela, till söndagspromenader, skola, fika, friskis och svettis.

Sedan gör det ont i en, för man vet att det livet man längtar efter inte finns. Det är ett avslutat kapitel i ens liv. Att även om jag kom tillbacka till halmstad skulle inte livet vara så där. Det finns ingen skola, snart ingen Frida, ingan efter skolan fika, ingen plugg ångest. Det livet är en avslutat period.
Det är sorligt, som om en gammal vän har dött.
Det är som ett skrubbsår, ett skoskav.
En barndom.

Men oftast är livet i London en dröm. Ett skratt, något så vackert att det är svårt att förstå. Det är en ny Lovisa som lever livet här. Hon har inga spända alxar, ingen plugg ångest, inte konstiga krav, ingen huvudvärk, Hon lever, tränar, äter god mat, skrattar, dansar, träffar männiksor. Hon nyper sig i armen för hela live är en dröm, hon bor i en stad där man kan dansa till olika sorters musik, man kan se på bio varje vecka, hänga på kafer, köpa fina klänningar, gå på marknader, vara en i mängden, man kan leva på ett sätt som är omöjligt i halmstad. Hon älskar det.

Så bygger man ett nytt liv. En ny tillvaro.
Man försöker att inte tänka på allt det som var innan, minnas det med måtta.
Så kommer ens älskade föreldrar, man får ett ögonblick vara barn igen. Man får visa sin stad, sina gator, man får lite tillskott i gadråben och allt känns så natuligt. Som om det inte hade masserat ett liv i från det man sås sist.
De passar inte in i London
Men de passar in i dig.
Och det var väldans fint att de kom på besök.