Kanske ser vi varandra i underjorden någon dag.

Nu är jag en av alla dem som stressar runt i tunelbanann. Medan jag färdas i mellan stationerna låter jag ögonen vandra på människorna som trängs i den. Denna ovanligt varma tunelbana. Nästan som en finsk bastu. Hur kostigt det är att jag står och trängs med de för att vi har samma stressade blick, samma beslutsamhet och mål.
Aldrig annars skulle jag stå så nära en främmling. Men här, vi ler emot varnadra och viskar sorry.
Jag gissar vilka stationer de ska av på och önskar att den söta rödhårig pojken ska av på samma som mig. Han har inte mött min blick än fullt focuserad på den roman han håller i sina händer. Jag nynnar på HS låt Lund. För mig själv.
En tjej sträcker sig över en annan och pratar snabb engelska just när vi åker in i en tunnel och hennes ord försvinner ifrån ljudet av gnisel ifrån rälsen.
Jag ler, samma fråga. Jag är inte säker på vad det hon undrar. Men pekar på mig klänning.
Hon undrar var jag har köpt den.
-Sweden
Hon ler lite ursäktande. När hon inser att hon aldrig kommer kunna få tag på den.
Jag ler tillbaka. Ser det hela som en väldigt fin kommplemang. Kankse är det, som gör min dag.

Jag tog på mig skor som är made fore running. Och de sprang liksom åt mig.
Helt fantastiskt känndes det.

Hej ifrån London