Det är tisdag.Himlen är nästan lika blå som hans ögon. Bara nästan. Körsbergsträden blommar och jag drömmer om att åka till Japan, leva på suchi och ligga under körsbergs träd. Innan det så får jag bevara det som bevaras kan. Det är därför jag har med mig tre olika kamror.
Vi går runt parken, det känns alltid som man rastar en hund fast utan hund. Man kan bara gå runt. Solen skiner, det är varmt. Vintern tog slut. Vinden är lite kall, min kappa är grön med mörk gröna prickar. Han är en fin skorta. I hans färger.
Vi öppnar hjärtan, det låg något i luften. Det måste varit pollen. För sedan ligger vi där i parken och pussar på varandra i över en timme och jag vill inte gå hem, vill inte jobba, vill bara ligga så där i parken. Han luktar så gott, precis ovan för nyckelbenet.
Han pratar om framtid, och jag önskar jag kunde säga något konrekt så som han kan. Så där säkert att det jobbet vill jag ha. Men jag kan inte, inte alls. Men säger att något stor slaget blir det säkert.
Små, små pussar ut med halsen så där att hjärtat blir helt urbalans och man dör lite för tiden rinner ut och vi ska gå emot olika håll.
När jag kommer hem luktar mitt hår honom. Det luktar gott.
Jag är nog ingen, han är april himlen.
På kvällen ser jag solen gå ner, jag dricker te och ser på tv.
Och tänker på de där aprilhimlarna han har i sina ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar