Weekend.

lördag.
När sofie frågade milla vad hon ville se när hon kommer till London svarade milla.
- Ett London som man inte ser som vanlig turist.
Ett London som inte ser som vanlig turist tänker jag. När jag och sofie går på en gata i östra London.
Här finns inga turister, inga med blont hår och jag känner att mina kläder är finare än de flästa snabbmatställen, affärer och hus.
Allt är nergånget, skitit och detta London ligger nästan precis lika centralt som London eye men visas aldrig i guide böcker, tidningar, omslag.
Men stora delar ser precis ut så här, ingen upppotsad fasad. Ingen glans men vardag.
Jag skulle inte vilja gå här en kväll, knapp dag själv.
Ambulans ljuden är aldrig långt bort, det är tunngräns mellan kvater och kvater.

Vi är inte här för att för att gå en lång fin promenad utan letar efter en vintige butik vi har hört talas om.
Vi har glömt vad gatan heter, och vetinte riktigt hur vi ska hitta och där för går vi än väg. Rakt fram.
Tills vi ser en skylt, och in på en kullersten bakgata och in i en lagerlokal ligger det en fin fin seckundhand butik.
Billigt, gammalt och välsoterat. Vi gillart.
Men tråts att vi fin kammar stället hittar vi inget som riktigt faller i smaken.

Vi tar bussen, och innan allt de där så fynade jag på primark tre tröjor som kostade ca 30 kr st, är det inte fantastiskt? Vår gadråben fixad (nästan)
Sedan äter vi italiensk mat till bra pris till lunch, jag mummsar på vitlöksbröd och avslutar med en super god cupechino.

Sedan hade jag bestämmt att jag skulle träffa en pojke som jag träffade på ett trångt dansgolv innan jul. Vi hadde bästemt att vi skulle åka skriskor tillsammans. Jag är verkligen ingen isprinsessa men tänkte att en pojke ifrån London brode man ju i alla fall kunna åka snabbare än. Hade någon inre bild av hur han rammlar gång på gång och hur jag åker runt i cirklar och gör pirruetter och skrattar åt hur rolig han ser ut.
Denna illution slås sönder när jag kramar om honom och märker att han är egna skriskro med sig. Hur seriös är det liksom?
Tänker på olle i sällskapsresan och då betyder det ju ingen ting vilken utrustning man har. Han säger att han har åkt ett par gånger nu och det har jag ju med gjort denna vintern så det var ju bra.
Den lilla isbanan är full av små barn, och de spelar bra disco musik mina skriskor skaver lite men det tänker jag inte så mycket på.

Ganska snabbt går det upp för mig att när jag åker ett varv runt isen åker han två. Han har spaggetti ben, och tajta svarta stuprör och grå mössa och kankse skriskor i blodet? Snabbt går det, han åker fram och bakåt, korsar över och bakom, åker på ett ben. Och STANNAR PÅ ETT BEN, det är inte normalt att kunna det på skiskor och jag kan liskom inte sluta le åt allt ihop.
I mellan varven pratar vi om sverige, england, storstäder, hembyggd, hav, natur, musik och planer, drömmar.
Det är jag som råkar åka in i barn, de är väldigt i vägen och han skrattar.
Det är jag som står på näsan och helt plötsligt sitter på isen och han skrattar ännu mer och säger "how cool is that?" Innan han påpekar att det snart är han som ligger där. Det tror jag inte för nu stannar han så där på ett ben igen.
Hans spaggetiben verkar aldrig kunna bli trötta och efter 1,5 timmar så stänger de isbanan. Puh tänker jag för han hadde nog kunnat åka precis hur länge som hälst. Kankse blir hans världsturne av tråtts allt, då ska han åka skriskor världen runt i kalsånger med great brittans flagga på (så klart) Så kankse har vi alla något att se fram emot om denna tunering blir av.
Sedan dricker vi gott kaffe och han försöker prata svenska. Han har en väldigt stor förkärlek till min hemland som jag inte riktigt kan förstå att han har om man inte råkades födas där.

Tiden flyger för bi och snart springer jag emot tuben, han emot bussen. Alla människor är i vägen och alldes för många jag tänker "tusen times over for you" För det är ju sofie jag är på väg emot.
En tång tunelbana tar oss norr, efter lite förseningar.
vi äter havergrynsgröt tillsammans igen inte bara för att det är billigt utan gott åxo. Sedan bär det av till en indepop klubb vi inte ska glömma.
Med kännslan av att vara på en fin hemma fest, bra musik och litet dansgolv ner i en källare. Där dricker vi vin och det gör inte så mycket att jag spiller lite på klänningen. Vi träffar andra coola katter vi kankse ska träffa igen.
pågrund av min hosta så blir det erly bed, fast så tidig blir den inte för jag hostar så jag väcker alla i ett hus med papperstunna väggar.

Söndag.
Nu är vi i östra kvatren igen, hus som har brunnit upp och ingen verkar bry sig, gämte ligger ett nybyggt kaffe komplex och på en gata bakom den en finns en fin vintage butik.
Sedan går vi på fotoutställning, drömmer om vår skor, går promenad och äter pizza så det står ut igenom öronen.

Det var helgen.
fin fint, om jag ändå hadde hostat, lite mindre. Men Nu ligger jag mest i sängen så ska vi se om den inte går bort den där dumma hostan!